cillablixt

Idag har jag varit hos frissan och färgat håret. Var där för två veckor sedan men blev inte nöjd då. Fast hon gjorde massor med ljusa slingor i håret så var i alla fall hela hårbotten mörk. Tänkte inte så mkt på det då men sen har jag tänkt på det mer och mer. Så idag tog jag mod till mig och gick tillbaka och sa som det var att jag var missnöjd. Tack och lov så känner jag min hårfrisör lite sen tidigare och det gör ju att det känns lite lättare när man ska klaga. Så klart var det inga problem och hon gjorde om alltihopa och nu är jag jättenöjd!! :)) Dessutom behövde jag inte betala en enda krona. Det kallar jag service! :)

Jag har en 6-årig flicka som med sin modefixering gör mig galen. Fast det är fyra minusgrader så ska hon ha sin skinnjacka och sina svarta kängor med klack. Hon struntar fullständigt i om hon fryser, huvudsaken hon är fin och cool. :) Överdragsbyxor är ju inte att tänka på.

Man ska ju inte tro att man själv kan välja vad hon ska ha för kläder utan det måste godkännas av henne först. Hon är hopplös. För kunde jag alltid köpa kläder till henne, men det går inte längre. Hon måste alltid vara med.

I och för sig så är det väl inte så konstigt, min mamma säger att jag var likadan när jag var liten. :))

Idag när jag kom för att hämta min prins på dagis så kommer en fröken fram till mig och säger att det har hänt något idag.

Ett annat barn har biten min son i ryggen så att det blev ordentliga märken. Givetvis frågar jag direkt om de vet vem som gjorde det (jag tänkte nämligen gå fram och ge ungen en snyting) och de sa att de misstänkte vem som gjort det för den ungen såg så skyldig ut när Mio började gråta. Men självklart sa de inte till mig vem det var. Men jag har mina misstankar.

Jag måste säga att jag ändå betedde mig väldigt pedagogiskt och sa att det var ju väldigt tråkigt att det hade hänt och att jag hoppades att det aldrig skulle hända igen. Men jag kan ju inte påstå att jag var lika lugn och sansad inombords.  Helst av allt hade jag lust att ta reda på vilka föräldrarna var och ringa dem och be dem lära sitt barn lite hyfs.

Men sen kan jag inte låta bli att tänkta på om det skulle vara min son som bet ett annat barn. Nu bits inte Mio och jag hoppas att han aldrig kommer att göra det men man vet ju aldrig. Man kan kanske som förälder inte göra så mkt åt det, vissa barn bits helt enkelt när de är arga.

Nu har det börjat vända lite för oss igen, det verkar som oturen är över. Det hoppas vi i alla fall.

Peter har fått ett nytt jobb, så det känns kanon. Det är en fast tjänst och han börjar den 1 november. Han är jätteglad. :=)

I lördags var det fest igen som fyra kompisar hade ordnat. Det var 200 personer som var där. Det var verkligen en superrolig fest. Vi hade så himla roligt. Min kära Anna J från Stockholm var med oxå vilket var supermysigt. Hon sov hos mig och vi fick en massa egen tid, vi är inte så vana att umgås bara hon och jag utan alla barn så därför var denna kväll extra speciell. Barnen var hos mormor och Peter jobbade den natten.

Det enda negativa var att jag var genomförkyld men jag sjöng och dansade en himla massa ändå så igår hade jag tappat min röst. Har blivit lite bättre idag men jag låter fortfarande som en hes kråka. :)

Söndagen blev en lugn dag, trots att jag fyllde år, men jag orkade inte så mkt eftersom jag inte kunde prata men uppvaktad av min familj blev jag så klart!

Hoppas ni har haft en bra helg!

I går var det ingen bra dag för familjen Blixt. Eller åtminstone eftermiddagen, innan kl två så var det bra. Men på eftermiddagen började allt elände.

Det började med att Peter fick veta att han inte fick det jobbet som han så gärna ville ha och som vi båda trodde att han skulle få. Sen någon timme senare så kommer grannen inspringande och berättar att våran kattunge har blivit påkörd. Så himla fruktansvärt. Hon hade blivit påkörd på huvudet. Det var så himla vidrigt. Killarna som körde på henne stannade och såg helt chockade ut. Vet inte om jag skrämde dem för jag grät ju som en hysterisk. Men det var inte deras fel. Lakrits bara dök upp från ingenstans så de kunde omöjligt ha stannat.

När vi senare plockar bort middagen från bordet så säger jag till Peter att jag undrar vad det tredje som ska hända blir. Det brukar ju alltid hända tre saker.

Mycket riktigt. Mio klättar, på bara några sekunder, upp på bordet och ramlar baklänges ner. Först slår han i hakan i bordet och sen slår han bakhuvudet i golvet. Helt otroligt! Så det var bara att åka till akuten och limma och tjepa.

Jag hoppas verkligen att denna dag blir bättre!